Bladet

Vi är vana vid att liar slipas för att bli skarpa. Det är vår tradition och den är nordisk. Utvandrande nordbor tog med sig traditionen till nordamerika. Vi har valt att kalla dessa för slipeblad – de är smalare, tjockare och gjorda av ett hårt stål. Riktigt fina blad har ett hårt eggstål insmitt i bladets kärna.

Förr fanns många tillverkare av slipeblad, men de flesta har försvunnit. I Sverige finns inga stora lietillverkare kvar, den största (Igelfors) slutade göra liar redan 1972. Norska Hamre har flyttat produktionen till Rumänien. Kvar i Norden finns bara Taonta Oy i Finland.

I resten av Europa och Asien har man använt knackning för att skärpa liebladen. Dessa blad är bredare, tunnare och gjorda av ett mjukt stål. Vid knackningen tunnas eggen ut så att den kan hållas vass med brynet. Samtidigt sker en kallhärdning av stålet.

Längd: nybörjaren bör börja med ett blad som är 60-70 cm långt. Kort om man själv är kort och ska använda det där det är gott om tuvor, sten och stubbar. Med större vana kan längden ökas något. Om det är en slät fin äng eller en gräsmatta kan blad med längd 70-90 cm vara lagom.

Jordvändning: bladen är oftast utformade så att eggen kommer för nära marken - de blir för mycket jordvända. Dagens blad är nästan alltid producerade för orv som hålls ganska upprätt (Mellanöstern). Vi håller orven med vänsterhanden längre ner och då blir jordvändningen för liten. Det kan åtgärdas genom att bocka fästet mot orvet (tången/brommen) eller att lägga en träkil mellan bladet och orvet. Om man inte gör någon av dessa åtgärder kommer eggen att bli slö onödigt fort.